Ett tillfälle som det ska ha inkommit nytt blod till boskapen i grevskapet Ayr ska enligt sägnen ha inträffat år 1263. Detta år ska nämligen ett stort antal nötkreatur simmande ha tagit sig iland sedan en större flottilj bestående av härjande ”nordmän” ska ha förlist. Om detta skriver år 1901 Josef Ekelund bl.a. följande:

”Deras flotta selade segerrikt fram längs norra och västra kusten ända ned till öarna Arran och Bute utanför grefskapet Ayr. Här stäfjades emellertid de djärfves framfart, utsatta som de blevo för dels häftiga stormar och dels kustbefolkningens anfall. Den stora flottiljen led skeppsbrott, och det uppgifves, att från de strandade fartygen ett betydande antal kreatur simmande ska ha tagit sig iland”. Denna boskap kan ha varit av norskt ursprung men troligare är att det rörde sig om West-Highland Cattle ”ty man vet att krigsgärd i form av boskap vid detta tillfälle tagits från inbyggarne i dessa trakter”.

Historien ska sedan ha upprepat sig år 1588 när stora delar av Philip II av Spaniens ”oövervinneliga armada” förliste i en orkan mellan Irland och Skottland. På 55 av de mindre skeppen ska det nämligen innan avfärd från Lissabon den 28 maj ha lastats ett betydande antal spansk boskap. Om detta skriver Ekelund: ”På kusten af Carrick i trakten af Kirkoswald skulle sålunda flera af de med boskap lastade skeppen hafva strandat, och boskapen i likhet med hvad som på 1200-talet hände vid Bute och Arran genom simning ha räddat sig i land.”

I vad mån dessa år 1263 och 1588 inträffade händelser haft någon varaktig betydelse för hur boskapen i Ayrshire utvecklats är kanske tveksamt – det finns i varje fall inga entydiga bevis som styrker detta. Förflyttar vi oss ytterligare 100 år framåt i tiden, närmare bestämt till år 1689, kommer vi däremot till ett årtal som får markera starpunkten för en period av bevisligen inträffade och betydligt mer omfattande importer av nötkreatur till de brittiska öarna.

Som ett led i det dåtida europeiska politiska stormaktsspelet och den religiösa maktkampen mellan katolicismen och protestantismen blev nämligen Storbritannien detta år ställt under nederländskt styre. Den katolske kungen Jacob II (kallad för James II i England och för James VII i Skotland) blev avsatt och ersatt av sin systerson och tillika svärson, den nederländske ståthållaren och adelsmannen Vilhelm av Oranien (i England kallad för William III och i Skotland för William II eller mera informellt ”King Billy”). Vilhelm regerade Storbritannien från 1689 intill sin död 1702, först tillsammans med Jacobs II:s dotter Maria II (i England kallad Mary) och efter hennes död 1694 ensam.

Under 1690-talet var det nederländska inflytandet stort i Storbritannien och bland annat infördes i stor mängd holländska nötkreatur med i huvudsak röd eller rödaktig färg. De flesta av djuren hamnade i nordöstra delen av England i området kring floden Tees där det genom uppblandning med de inhemska djuren så småningom gav upphov den så kallade Teeswater boskapen, d.v.s. det djurmaterial som sedermera Korthornsrasen skulle bildas ur. Under 1700-talets lopp nådde sedan Teeswaterdjur i olika omgångar grevskapet Ayr i sydvästra Skottland – en utveckling som sedan bevisligen fortsatte långt in på 1800-talet.

Tveklöst är Teeswater/Korthorn den ras som haft störst påverkan på Ayrshirerasen – mycket försiktigt räknat torde Ayrshire och Korthorn till minst 50 % ha ett gemensamt genetiskt ursprung varav kanske hälften kan härledas till de huvudsakligen röda holländska lantrasdjur som kom till England på 1690-talet. Värt att notera är att dessa röda holländska kreatur, genom uppblandning under 1700- och 1800-talen med huvudsakligen svarta kreatur från i första hand de nederländska Nordsjöprovinserna Friesland och Gronningen, också givit sitt genetiska bidrag till dagens moderna Holstein. Av dagens internationellt erkända rasgrupper torde därför Ayrshiregruppen i rent genetiskt hänseende vara närmare besläktad med Holsteingruppen än med t.ex. Simmental- eller Brown Swissgruppen.

Nu är det dock inte bara Teeswaterboskap som varit med i danandet av Ayrshirerasen. Bevisligen fördes det under 1700-talet in djur av Alderneyras (en numera utdöd ras från de engelska kanalöarna som var nära besläktad med Jersey och Gurnesey) och det är inte uteslutet att det flyter en del Alderneyblod i dagens Ayrshirekor. Som vi ska se senare är det också mycket troligt att det flyter en del West-Highland Cattle blod i dagens Ayrshirekor.

Om den ursprungliga lantrasen i Ayr såsom den befanns vara före 1690-talet har man inte mycket kännedom. Enligt vissa källor ska den ha varit liten och illa bygd med en vit grundfärg med svarta prickar eller ”spots” på sidorna. Betydligt säkrare uppgifter om djurens färg har man från mitten av 1700-talet då svart färg med vita ”spots” synes ha varit förhärskande. Från slutet av 1700-talet blev sedan plötsligt den röda färgen, i olika schatteringar från gulaktig till mörkt röd, vanligast även om svarta djur förekommer i en frekvens om ca 5 % så långt som inemot slutet av 1800-talet. Att Teeswaterinflytandet är den huvudsakliga orsaken till ändringen av djurens färg torde vara ställt utom varje tvivel.

Ayrshire är ett stort grevskap i sydvästra Skottland som är uppdelat i tre delar – från söder räknat Carrick, därefter Kyle och längst i norr Cunninghame. I den sistnämnda delen, ungefär mittemellan Ayr och Glasgow, ligger socknen Dunlop och denna socken anges ofta vara ayrshirerasens ursprungsort. Denna ort är sedan gamla tider känd som en framstående mejeriort, särskilt berömd för sina ostar, och faktum är att innan Ayrshirerasen började benämnas under sitt nuvarande namn (d.v.s. före 1800-talet) så kallades den för just Dunlop boskap eller Cunninghame boskap.

Nå efter denna bakgrundsbeskrivning av Ayrshirerasen är det hög tid att gå in lite närmare på några av de enskilda Ayrshiretjurar jag nämnde i början. Här talar vi alltså om grundläggande Ayrshiretjurar som levde långt innan den första stamboken utgavs. Med största sannolikhet hittar vi bland dem anfäderna till dagens tjurlinjer men vilken tjur som är anfader till vilken tjurlinje går i nuläget inte att bevisa. I några fall kan vi dock via mödernelinjen spåra dem långt, långt tillbaka i antavlorna till nutida tjurar. Hur som helst torde vi säkert kunna konstatera att en mycket stor del av arvsmassan i dagens Ayrshire- och SRB-kor kan härledas till nedanstående tjurar.

Den äldste av dessa tjurar torde vara en tjur som benämns ”Swinlees bull”. Troligen föddes han redan på 1820-talet och han föddes upp av en Mr Theophilus Paton på gården Swinlees utanför Dalry i norra Ayrshire. Det intressanta med denne tjurar är att han med mycket stor sannolikhet hade mycket West Highland- blod i sig. Sannolikt kan ayrshirerasens hornprakt och understundom mycket mörka huvuden härledas till just denna tjur. En sonson till honom hette Geordie och kom 2:a vid en utställning i Girvan 1840. Då han ägdes av en av den dåtida ayrshireavels förgrundsmän, Mr Ivie Campbell på Dalgig utanför New Cumnock, fick Swinlees blodet sannolikt genom honom en vid spridning inom rasen. The Swinlees bull visade sig alltså bli en mycket betydelsefull tjur och en direkt spårbar koppling till honom hittar vi faktiskt i nutida djurs härstamningar via en på sin tid mycket betydelsefull tjur White Prince AHB 63 som han var mormors mormors mormors far till.

Även denne tjur kom från Dalry, närmare bestämt från Mr Allans besättning (av allt att döma en äldre släkting till Andrew Allan på Munnoch farm, Dalry från vilkens gård en mycket stor mängd betydelsefulla djur importerades till Sverige på 1880-talet, bl.a. till Skarhult i Skåne).

Blackstone Old bull torde ha varit född alldeles i början på 1830-talet och med all säkerhet hade även han The Swinlees bull i sin härstamning – oaktat den rent geografiska kopplingen företedde han nämligen alla yttre kännetecken på detta med mycket stora horn och en mörkt brun färg som på huvudet närmast övergick i svart. Bland Blackstone Old bulls mera betydelsefulla avkommor kan nämnas Jocks the Laird (född 1836 och utställningsvinnare tre år i rad 1842-44) och Tam of Dalgig (född 1837 och även han en långlivad och framgångsrik utställningstjur med mycket långa horn som dessvärre fick problem med humöret på äldre dar).

Ytterligare en grundläggande tjur från trakten kring Dalry var Holmbyre Sandy. Han föddes ca 1835 på Swinlees farm och verkade fram till 12 års ålder på Holmbyre farm, Dalry och möjligen finns det även här en genetisk koppling till the Swinlees bull. Hans mest betydelsefulla avkomma torde under alla förhållanden vara en mörkbrun tjur som såldes till James Murdoch of Carntyne och där gav upphov till en son kallad Carntyne (eller Carantyne) som sedermera hamnade i en av Ayrshirerasens allra viktigaste besättningar någonsin, nämligen hos Mr James Howie på Burnhouses utanför Galston. Genom hondjursmaterialet på Burnhouses finns styrkta kopplingar från Holmbyre Sandy till – törs jag lova – alla nu levande nötkreatur med Ayrshireblod i sina ådror.

Ska ytterligare mest grundläggande Ayrshiretjurarna nämnas är det den berömde tjuren Geordie (se bild); ej att förväxla med den ovan nämnda Geordie på Dalgig. Denne Geordie föddes 1836 och var uppfödd av Mr James Walker utanför Stewarton (inte långt från Dunlop) och han ägdes av Robert Logan på Stoneyholm, Kilbirnie, innan han slutligen såldes till Mr Hunter på ön Bute. Hans härstamning är okänd men som framgår av bilden finns det här inget som tyder på något släktskap till The Swinlees bull – med sina små horn och fylliga former har han däremot påtagliga drag av dåtidens Korthornsras. Att namnet ”Geordie” enligt en härledning är ett smeknamn på någon som kommer från området Tyneside i nordöstra England – d.v.s. mitt i Korthornsrasens kärnområde – är ju i varje fall inget som talar emot detta.